Pernilla Blåholtz

Igår var en väldigt märklig dag. Satt och följde en bekant uppe i sthlm som väntade på att hans fru skulle bli igångsatt  då hon gått så långt över tiden. Men sent på eftermiddagen Föddes äntligen deras lille knodd och jag var så glad för deras skull. Men sen hade jag någon underlig känsla i kroppen. har jätte svårt att beskriva den. När jag sedan Ser en väns status på Facebook "Det som inte fick hända det har hänt, Livet är så orättvist jag tänker på er" då blev jag alldeles kall. Jag hoppades om att det gällde en häst som en av mina vänner har men innerst inne viste jag vad det var. två av mina vänner hade förlorat sitt barn. Den lilla hade dött i magen. När jag fick det bekräftat kunde tårarna inte sluta forsa viste inte vad jag skulle säga . Fredric gjorde väl sitt bästa att försöka trösta mig.
När jag gick upp för att lägga mig hittade jag Elin i min säng men nu ikväll brydde jag mig inte om att bära över henne kände att jag ville ha henne nära. Är så tacksam för att jag har fått henne och hon var den bästa tröst jag kunde få igår.
Det känned väldigt underligt att först vara väldigt glad för han som blivit pappa igen och sedan sörja det liv som inte fick en chans att växa upp.
Elin har väl känt på sig att jag behövt lite extra kramar idag för hon har varit super gosig och och pussar massor på mig. Det är ett sådant mirakel att hon finns.