Pernilla Blåholtz

Så kändes det idag när jag skulle åka till jobbet tidigt i morse. Här hade det under natten kommit ca 1dm kramsnö vilket gjorde att vägarna var riktigt moddiga och hala. Det börjar med att bussen är sen. Sen kör han ut från busstationen på ett helt annat ställe än vad den brukar göra. Han såg nog min förvånade min och börjar hojta om att han behövde ta sats för att komma upp för backen. Jag satt på helspän och pratade med mamma i telefonen. början av backen gick rätt bra men så avtog farten busen började slira fram och tillbaka och man hörde hur han kämpade med höre växlar. Tillslut sa jag bara till mamma. - Hör du mig skrika snart så har vi kört av vägen. Efter mycket om och men tog vi oss upp för den backen. Sen kom nästa prövning när vi skulle genom Alafors... han gjorde som innan och gasade på som en blådåre för att ta sig upp och struntade i de stackarna som sod påhållplatsen närmst backen. Denna vägen är fruktansvärt smal med hus som ligger jätte nära vägen. Fick hjärtat i halsgropen då bussenåter igen tappade fästet och började glida fram och tillbaka över vägen och vi dessutom får möte. Som tur är kunde den mötande bilen köra upp på en uppfart till ett hus tills vi hade tagit oss förbi.
Misstänker attbusschauffören var rätt nervös han med för han satt och pratade med oss stackare hela tiden. Efter denna uppförsbacke kommer det en lång och slingrig nedförsbacke.... som tur är kommer inga fler mötande men när han skall stanna på en hållplats i slutet på backen glider han bara förbi och får stopp på bussen först i en korsning där vägen är plan igen.
Det är nog första gången jag åker buss och känner hur jag sitter inne i bussen och försöker parera. Efter detta är resten av resan rätt lugn då vi kommer ut på lite större vägar men jag var helt slut när jag kom till jobbet efter att ha spännt mig så.